Och förresten, du kan infoga länkar i text genom att använda de genvägar som finns på alla artist-, film- och albumsidor. Du hittar hittar dem under "shortcut:" och de har formatet: , och .

Du säger att karaktärerna är satiriska, men jag undrar om det överhuvudtaget var meningen. När situationer i allvarliga filmer blir komiska blir jag alltid misstänksam. Det är samma sak som med ofrivllig humor; visst är det väl kul att skratta – oavsett vilken situation det handlar om – men när en skräckfilm som Night of the Living Dead (remaken) gör att jag sitter och småskrattar åt hålen i manus kan jag inte riktigt känna att det är i filmens fördel.

Så satir, ja tack. Men då ska det vara meningen. I fallet Straw Dogs lutar det mer åt dåligt skrivna karaktärer. Och det finns nästan inget som gör mig mer allergisk; byfånen på hotellet i Touch of Evil lyckas i princip ensamt att helt bryta illusionen och sänka filmens betyg ett halvt steg.

Har man en tillräckligt empatisk natur så kan man säkert gråta en låten tår åt Sex and the City. Det betyder inte nödvändigvis att den funkar som helhet. Men jag kommer ihåg vår diskussion och jag står forfarande för det jag sa; blir man illa berörd av en film så har den utan tvekan något annorlunda och då bör det reflekteras i betyget.

Jag gillar Kind of Blue. 3.5 är ett bra betyg. Jag tycker om att sätta ett betyg när jag har lyssnat på en skiva 4–5 gånger, inte för att det är något slutgiltigt, men mest så att jag har något att jämföra med senare. Endtroducing..... hade jag länge som en 3.5 innan jag riktigt insåg dess riktiga storhet och höjde den. Jag betygsätter hellre för lågt än för högt.

Jag tycker i princip att ≥4.0 ska vara reserverat för absoluta favoriter. Där känner jag inte att Kind of Blue är – än. Det kan komma att ändras, men just nu tycker jag att vissa låtar inte riktigt kommer någon vart; Freddie Freeloader håller mest på med samma slinga i tio minuter, visst är utsvävningar från melodin härliga, men jag tycker aldrig att den riktigt lyfter. Dessutom saknar jag känslan som t. ex Blue in Green lyckas förmedla. Hela låten känns bara antiklimatisk.

Som sagt tycker jag det är en bra skiva, men bl. a Freddie Freeloader är ett jobbigt (och långt) farthinder för skivan som – i min mening – effektivt stoppar den från att klättra högre än 3.5.

Nu förväntar jag mig att du ska motbevisa mig nu så att jag höjer den till minst 4.5. Det måste ju bli jämvikt nu när jag fick dig att sänka Straw Dogs med ett helt betygssteg! =)

Det är nu man inser hur lite man egentligen kan om musik. Nu tänker jag gå och gömma mig någonstans. Jag återkommer med tankar på Kind of Blue om ett år när jag har pluggat mer jazz. Betyget 3.5 står dock än så länge fast, allt annat vore oärligt.

Har du förresten några vidare tankar på mina rekommendationer än? Har du tagit dig igenom alla?

Oj, här blev det fel! När jag skrev "visst är utsvävningar från melodin härliga" så skulle det ha stått "utsvävningarna". Det ändrar betydelsen något…

Det jag menade var att jag tycker att Freddie Freeloader är som bäst just när den svävar iväg från den monotona slingan. Jag hade gärna hade sett att man tagit ut svängarna ännu mer!

Lyssnade precis igenom Monk's Music för första gången och jag är så imponerad! Denna hade allt det jag saknade i Kind of Blue. Snacka om att ta ut svängarna!

Så en beef mellan Miles Davis och Thelonious Monk. Spännande! Gjordes det någonsin några motsvarigheter till Hit 'Em Up? =)

Dokumentär på SVT om Jan Johansson: http://svtplay.se/v/253699...m_jan_johansson

Har inte själv kollat in den än, men det skulle kunna vara rätt intressant.